När jag först fick höra att Michael Jackson är död (utifrån ett sms som en i sällskapet fått på Debasers filial i Humlan) tolkade jag det, kanske mest som en förhoppning, att det syftade till att han var "ute". Men han är död, på riktigt, och det gick en ilning genom kroppen. Jag minns när min pappa någon gång i lågstadiet, när Michael var min absolut största idol, sa att han inte hade en näsa utan bara ett hål i ansiktet som gick direkt in till hjärnan. Jag minns även pappas onda kompis som slog vad med mig om att Michael skulle dö innan fyllda fyrtio (ett tillägg: jag var typ åtta, pappas onda kompis ca 55). Jag grät. I flera timmar. Jag var så arg och ledsen.
Michael Jacksons död kommer ju dessvärre, som min pappas onda vän så elakt påpekade, inte som en överraskning. Samtidigt blir jag, liksom alla andra chockad. På sätt och vis har Michael Jackson alltid varit som en sorts Peter Pan, utan ålder och därmed även odödlig. Sedan har han ju förstås varit en milstolpe i musikhistorien osv. blabla. Men jag slås även av tanken om hur jag ser med avund till mina föräldrar och alla andra 40/50-talister som kunde uppleva Beatles... "ja, jag levde när Michael Jackson var verksam, och älskade honom".. Det sätter på något vis punkt för så mycket i musikhistorien (när kommer man bli så här chockad nästa gång...?) men gör också en själv ädre. Samtidigt som mitt inre barn i Michael Jackson T-shirt (som når ända till knäna) gråter hav.
